Things doesn't always go your way

Det är försent nu. Det finns inget kvar längre. Du har ditt liv och jag har mitt. Det är nog inget som kommer förändras. Men jag får tacka för den tid vi hade. För den var helt underbar och om jag kunde skulle jag spola tillbaka tiden och kanske försökt fixa det här. Men hade det ens gått? Jag tvivlar på det. Det var nog inte meningen att det skulle vara vi så länge som vi hade planerat.
Sedan du åkte har våran relation sakta rasat ihop. Men jag kan inte skylla allt på dig. För visst kunde jag väl ha ansträngt mig lite mer jag med. Men det är svårt att försöka utan att få något tillbaka. Och visst det funkade till en början, men det höll inte i längden. Och det var det jag visste redan från början. Men jag blundade för det. Blundade och hoppades att det skulle vara annorlunda den här gången. Men blonda lilla jag... Vad väntade jag mig? Antagligen precis så som det blev. Men jag försökte intala mig att det inte var så.
Men jag ångrar ingenting. Antagligen var det meningen att det skulle bli såhär och nu är det så. Jag kan inte ändra det om inte du vill. Men du ska veta att jag verkligen uppskattade och älskade tiden med dig. Och om det någonsin kan bli som  det var förut skulle jag inte tveka. Men nu är det som det är. Och jag klarar mig. Tack vare min underbara älskade Ludwig och alla mina vänner här. Ni är guld värda.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0